Dhyāna är yogans sjunde gren och beskriver ett tillstånd av meditation där fokus inte längre behöver hållas aktivt, utan får vila i stillhet.
För mig är Dhyāna ett underbart stadie i yogaresan – men också något jag fortfarande utforskar, om och om igen.
Efter många år av yogapraktik har min relation till meditation förändrats.
Jag har gått från mer aktiv meditation, där rörelse, andetag och fokus varit nödvändiga, till att ibland kunna sitta i stillhet. Det är inget som kommit enkelt, och absolut inget som kommit snabbt.
För mig var det först genom yoga, rörelse och andetag som meditation började bli tillgängligt.
Att försöka sitta still utan stöd fungerade inte i början. Kroppen och nervsystemet behövde något att landa i först.
Vägen in i stillheten
När jag först kom i kontakt med meditation fanns ofta bilden av att meditation handlade om att inte tänka på någonting. Och på ett sätt stämmer det – för det är dit Dhyāna pekar.
Men vägen dit är sällan rak, och nästan aldrig något man kan pressa fram.
Det är därför yogans tidigare grenar finns.
Genom yama, niyama, asana pranayama, och pratyāhāra – och framför allt genom Dharana, förmågan att samla uppmärksamheten – skapas gradvis förutsättningarna för Dhyāna. Stillheten uppstår inte genom ansträngning, utan när ansträngningen får släppa.
Det är egentligen först under de senaste åren som Dhyāna har blivit mer tillgängligt för mig. Efter lång tid av övning. Efter att ha lärt känna mitt nervsystem, mina mönster och min rastlöshet.
Och även nu är det inget konstant tillstånd. Det kommer och går.
När klarheten får visa sig
Dhyāna beskrivs ibland som “the burning away of impurities” –
att det som skymmer sinnets naturliga klarhet långsamt löses upp.
De här “impurities” behöver inte vara något dramatiskt.
Det kan vara mentala mönster, gamla berättelser om vem vi är, tankar och övertygelser vi låtit definiera oss – trots att de inte längre är sanna, eller kanske aldrig varit det.
Det kan också vara oro.
Planer som snurrar.
Tankar som inte vill släppa taget.
För att kunna se klarare behöver vi tystnad.
Inte nödvändigtvis yttre tystnad – men ett inre utrymme där inget behöver lösas, förbättras eller förstås.
Ett av mina favoritcitat, av Rumi, säger:
“There is a voice that doesn’t use words. Listen.”
Att leva yogan, om och om igen
I allt brus – från världen omkring oss och från våra egna tankar – är det lätt att missa den rösten. Den som inte kräver svar. Den som inte ropar.
Att vila i stillheten bortom fokus, i Dhyāna, kan hjälpa oss att känna oss mer jordade. Mer hemma i oss själva. Mer i kontakt med intuitionen – den där tysta, kloka rösten som ofta vet mer än vi tror.
Och precis som allt inom yogan blir man aldrig färdig.
Det är inget man når och sedan har.
Det är något man lever med, övar på och återvänder till – om och om igen.
Kankse kan du sätta dig ner och försöka lyssna vad din inre röst vill säga dig?