Pratyahara har blivit allt viktigare för mig med åren.
Inte som något jag aktivt “gör”, utan mer som ett tillstånd jag längtar efter och övar på att skapa – mitt i vardagen.
Vi lever i en värld som ständigt drar vår uppmärksamhet utåt.
Ljud, skärmar, intryck och krav.
För mig har pratyahara yoga blivit ett sätt att varsamt dra uppmärksamheten tillbaka inåt, utan att stänga världen ute helt.
Vad är pratyahara yoga?
Inom yogan är pratyahara den femte av yogans åtta grenar.
Ordet brukar översättas till att dra tillbaka sinnena – att låta syn, hörsel och andra sinnesintryck få vila en stund.
Pratyahara yoga handlar alltså inte om att isolera sig,
utan om att inte låta varje intryck kräva en reaktion.
För mig betyder det att skapa ett mellanrum.
Ett litet utrymme där jag kan välja vad jag vill lägga min energi på.
Pratyahara som en naturlig fortsättning
I yogafilosofin kommer pratyahara efter asana, de fysiska positionerna, och pranayama, andningsarbetet – och före meditation.
Det känns väldigt logiskt.
Först rör vi kroppen.
Sedan lugnar vi andetaget.
Och därefter blir det möjligt att låta sinnena mjukna och vända sig inåt.
När kroppen är mer avslappnad och andetaget lugnt,
blir det också lättare att inte dras med i varje ljud, tanke eller intryck.
Det är ofta där jag märker att pratyahara börjar ta form.
Pratyahara i vardagen
För mig är pratyahara yoga inte begränsad till yogamattan.
Det kan visa sig i små, vardagliga val.
Jag har till exempel alltid sovit väldigt lätt och vaknar lätt av ljud och ljus.
Därför sover jag med öronproppar och ögonmask –
inte för att stänga världen ute,
utan för att låta mina sinnen få vila helt.
Det kan också vara att stänga av notiser en stund,
att blunda och följa andetaget,
eller att äta långsamt utan distraktion.
Små sätt att komma tillbaka till mig själv.
Varför pratyahara känns så läkande?
I en tid där vi ständigt är uppkopplade och tillgängliga,
upplever jag pratyahara som djupt läkande.
Inte för att det tar bort livet runt omkring mig,
utan för att det hjälper mig att möta det med mer närvaro och lugn.
När sinnena får vila
blir det lättare att höra den där inre rösten.
Den som vet vad jag behöver.
Att vända uppmärksamheten inåt är ibland det mest omtänksamma jag kan göra.